Jag känner mig som ett litet barn igen, när jag hör hur hon skriker i telefonen.

Jag vill gömma mig under sängen och krama min nalle, torka tårarna med min snuttefilt.

Men när jag letar efter min säng, finns den inte där. Jag roppar på min nalle, men det svarar mig inte.

Jag finner inget att torka tårarna med.

Allt är kvar glömt, dålt med tiden i ett ting som en gång existerade som jag kallade mitt hem.