Jag saknar våra långa promenader genom stan, vi gick utan att veta vart vi skulle. Jag saknar våra samtal om allt och om igenting. Men mest av allt saknar jag alla minnen som jag tappat bort, dom försvann sakta och säkert, jag önskar att jag aldrig släppt taget om dig, men mer önskar jag att jag aldrig släppt taget om mina minnen. Dock kommer jaag aldrig glömma våra senaste samtal som var så osäkert och så försiktigt, de sakerna du sa..
Ett tag var jag rädd att jag inte skulle känna igen dig, men det gjorde jag, olyckligtvis kännde du inte igen mig till en början, men det gjorde ingenting, för jag tog det som en positiv grej. Du var exakt samma person som jag hyste så varma känslor för, tills vi var så insnöade i oss själva, våra problem. Så mycket vi gjorde fel. Vad som är kvar av det här, är allt. Var dag kan jag inte sluta att hoppas en aning på att vi springer på varandra samtidigt som det är min värsta mardröm, jag är så rädd men så nyfiken. Du kanske ringer ? Sedan den natten då jag tog ett gigantiskt kliv och öppnade en dörr som vi båda hållt stäng så länge, har jag kommit underfund med ..

Jag har nog aldrig älskat någon annan