Imorgon så avlivas simba min vovve, min bebis, mitt allt, och tack vare soc så har jag missat hans sista tid,.
Bara det här får mig att komma ihåg hur dom sabbat för mig och brytit mot alla dessa lagar som dom säger sig följa i vått och tortt ! Hatar deras sätt att arbeta på, hatar deras jävla riktlinjer,

Nu har jag suttit och bölat i flera timmar och jag känner mig som världens mest egoistiska person, för det är fan inte jag som ska dö, det är simba som borde vara ledsen, inte jag.
Simba kan inte kissa utan att få massa medicin innan, kul för honom, han vill inte springa runt i skogen eller leka eller mysa, han drar sig undan från floken. Och här sitter jag och är ledsen ?

Det som känns värst är att vi alltid funnits där för varandra, han har alltid bara varit där. Tröstat mig om han behövt, slickat på mina blödande sår och tårar. Men inte nu längre.

Simba har bott hos min lawne, sedan vi flyttade tillbaka från sthlm, jag har också bott där till och från..
Han har haft det bäst, jätte bra. Han har funnits där för lawne precis som han funnits där för mig.

Jag är bara rädd.
Jag hoppas att han på något sätt blir lycklig, att han blir sig själv igen, utan mediciner, för ingen är sigsjälv med mediciner. Jag älskar simba.

Idag så träffade jag lawne och simba i angered, Världens bästa lawne köpte glass till oss.
Jar aldrig ätit en godare glass, halv glass.

Simba kommer bli ihåg kommen utav så så så många.
Men mest utav oss